Att blicka tillbaka på svensk friidrotts utveckling under 2000-talet är som att återuppleva en kavalkad av oförglömliga ögonblick, från euforiska guldmedaljer till den tysta, enträgna kampen bakom kulisserna. För en djupare förståelse av sportens rötter kan man med fördel utforska friidrottens historia. Som en som själv trampat tartanbanor i över två decennier och numera följer varje stavtag och löpsteg från tränarperspektiv, är det en period som fyller mig med både stolthet och en spänd förväntan på vad som komma skall. 2000-talet inleddes med en närmast osannolik guldålder, följt av perioder av återväxt och nya, spännande genombrott som format den svenska friidrott vi ser idag. Det är en berättelse om exceptionella individer, strategiskt förbundsarbete och en okuvlig vilja att ständigt nå nya höjder.
Den gyllene eran och dess outplånliga avtryck
När vi talar om svensk friidrott under 2000-talets början är det omöjligt att inte omedelbart tänka på den så kallade ”gyllene generationen”. Det var en tid då svenska namn dominerade prispallarna på de största internationella mästerskapen och skapade en friidrottsfeber som svepte över landet. Kvartetten Carolina Klüft, Christian Olsson, Kajsa Bergqvist och Stefan Holm, ofta kallade ”de fyras gäng”, etsade sig fast i folksjälen med sina enastående prestationer. Enligt den prestigefyllda amerikanska tidningen Track&Field News världsranking, som sträcker sig över 75 år, utgör just början av 2000-talet en av svensk friidrotts två tydligaste storhetsperioder. Carolina Klüft, med sin smittande glädje och otroliga mångsidighet, toppade sjukampslistan sex år i rad (2002-2007) och samlade på sig OS-guld, tre VM-guld och två EM-guld. Kajsa Bergqvist, en av mina personliga förebilder inom höjdhoppet, dominerade sin gren och toppade världslistan fyra år (2000, 2002, 2005-2006), satte ett makalöst inomhusvärldsrekord på 2.08 meter 2006 och vann OS-brons, VM-guld och EM-guld. Stefan Holm, med sin unika teknik och exceptionella mentala styrka, en aspekt som med fördel kan fördjupas genom att läsa om mentala strategier för friidrottare, var världsetta i höjdhopp tre år (2001-2002, 2004) och krönte karriären med ett OS-guld. Christian Olsson, med sin explosivitet i tresteg, rankades etta tre år (2003-2004, 2006), vann OS-guld, VM-guld, två EM-guld och tangerade inomhusvärldsrekordet. Deras framgångar var inte bara individuella triumfer, utan de lyfte hela den svenska friidrottsrörelsen. Jag minns själv hur deras tävlingar kunde få hela landet att stanna upp.
Denna känsla av medvind och framgång präglade hela friidrotts-Sverige. Redan i mars 2003 uttryckte dåvarande förbundskapten Ulf Karlsson att svensk friidrott ”aldrig varit bättre i modern tid” och att den ”bara går framåt”, en känsla som förstärktes inför inomhus-VM i Birmingham det året. Prestationerna under SM-helgen talade sitt tydliga språk: Kirsten Belin satte nytt svenskt innerekord i stavhopp med 4.37 meter, Stefan Holm och Staffan Strand klarade båda 2.32 i höjd, Christian Olsson visade gryende storform i tresteg med 17.37 meter, och Kajsa Bergqvist fortsatte sin imponerande svit genom att klara 2.00 meter för sjätte tävlingen i rad. Carolina Klüft var ett fenomen redan då, med SM-guld i längd och tre silver i andra grenar (60 meter häck, 200 meter och höjdhopp), och sågs som ett givet guldhopp i mångkampen. Denna bredd och toppnivå, som följde på framgångarna vid inomhus-EM i Lissabon två år tidigare där Sverige tog tre medaljer, skapade en enorm optimism. Man förväntade sig minst en medalj till vid VM i Birmingham. Det var en tid då svenska friidrottare inte bara deltog, utan ofta var favoriter.
Nya stjärnor tänds och arvet förs vidare
Efter den första gyllene generationens absoluta topp kom naturligt nog en period av viss omställning, men det innebar inte att framgångarna helt utebleu. Europamästerskapen på hemmaplan i Göteborg 2006, där Sverige vann sex medaljer, blev ett viktigt riktmärke och en påminnelse om den höga nivå som svensk friidrott kunde hålla. Det var en magisk sommar, och jag minns fortfarande stämningen på Ullevi. Kajsa Bergqvist har, i en intervju med SVT Sport, reflekterat över denna tid och menar att vi lever i en magisk tid för svensk friidrott, vilket understryker den positiva känslan som ofta genomsyrat sporten. Även under mellanår, som 2009, fanns en stark tro på framtiden. Dåvarande förbundskapten Stefan Olsson uttryckte inför VM i Berlin att det blåste medvind för svensk friidrott och betonade vikten av att föra vidare landslagets framgångsmentalitet, något jag anser vara helt avgörande för långsiktig utveckling.
En tydlig ny våg av framgångar sköljde in runt 2017. En analys från Radiosporten 2017 visade att svensk friidrott då var starkare än på tio år, med sex svenska rekord satta fram till juli, det högsta antalet sedan 2007. Om ytterligare ett rekord hade slagits det året hade man behövt gå tillbaka till de första åren av 2000-talet för att hitta något liknande. Det anmärkningsvärda var att många av dessa rekordsättare var unga, födda på 1990-talet, vilket gav hopp om en ny ”gyllene generation”. Namn som Lovisa Lindh (800m), Meraf Bahta (10000m), Michaela Meijer (stavhopp), Daniel Ståhl (diskus), Ida Storm (slägga) och den då blott 17-årige Armand Duplantis (stavhopp) visade att återväxten var stark. Förbundskapten Karin Torneklint pekade på den stora mängden talanger som var villiga att göra det hårda jobb som krävs, vilket innefattar allt från tidiga morgnar på löparbanan och timmar i gymmet till noggrann kosthållning och mental träning för att hantera pressen från tävlingar. Denna period, med stjärnor som Daniel Ståhl och Armand Duplantis som senare skulle toppa världsrankingen i sina grenar, visade att svensk friidrott återigen var på väg mot den absoluta världstoppen.
En gren som verkligen illustrerar kontinuitet och utveckling är damernas höjdhopp. Kajsa Bergqvists framgångar, inklusive hennes inomhusvärldsrekord 2006, skapade en enorm inspiration och lade grunden för en stark tradition. Efter Kajsa har en strid ström av talangfulla kvinnliga höjdhoppare som Emma Green, Carolina Klüft (som ju även tävlade framgångsrikt i höjd), Erika Kinsey, Ebba Jungmark, Sofie Skoog och Bianca Salming burit fanan vidare. Denna imponerande bredd och spets ledde till att höjdhopp i Sverige utvecklades från att vara en populär gren i skolidrotten till en specialiserad elitidrott med sikte på internationella mästerskap. Det är ett utmärkt exempel på hur framgång föder framgång och hur förebilder kan inspirera nya generationer att satsa.
Stödet bakom kulisserna och idrottens verklighet
Bakom varje medalj och varje personligt rekord finns en omfattande organisation och ett nätverk av stödpersoner. Svenska Friidrottsförbundets Elit- och landslagsavdelning spelar en central roll i att skapa förutsättningar för våra aktiva. Deras arbete med att planera och genomföra deltagande i tävlingar och mästerskap världen över, vilket innefattar allt från logistik kring resor och boende till ekonomi och anmälningar för de cirka 350 personer som årligen representerar Sverige, är ovärderligt. Att vara rätt klädd för friidrott är också en viktig detalj som förbundet ser över för att optimera prestationerna, och för den som vill fördjupa sig i ämnet finns det värdefull information om hur viktiga träningskläderna är. Som tränare vet jag hur mycket dessa detaljer betyder för att en aktiv ska kunna fokusera fullt ut på sin prestation. Det är ett komplext pussel som måste läggas för att allt ska fungera smidigt.
Under 2000-talet har även Svenska Friidrottsförbundet genomgått viktiga strukturella förändringar. Integrationen av parafriidrotten 2022 innebar att förbundet nu även ansvarar för utveckling, elitsatsningar och landslag för personer med funktionsnedsättning, ett viktigt och välkommet steg. Även Gångförbundet har under perioden valt att samordna sin verksamhet med Friidrottsförbundet. Efter ett misslyckat försök 2012 togs nya kontakter 2019, och 2023 blev det verklighet att idrotterna gång och vandring återigen tillhör Svenska Friidrottsförbundet. Denna sammanslagning är logisk, då Sverige var unikt med ett eget gångförbund medan grannländerna sedan länge integrerat gången i sina friidrottsförbund. Framgångar som Perseus Karlströms VM- och EM-medaljer i gång understryker sportens fortsatta relevans och potential inom den större friidrottsfamiljen.
Trots framgångarna och det ökade stödet är det viktigt att komma ihåg den ekonomiska verkligheten för många friidrottare. Program som Sveriges Olympiska Kommittés (SOK) ”Topp och Talang”, där exempelvis höjdhopparen Maja Nilsson inkluderades 2022, ger viktig ekonomisk stöttning. Men att helt kunna livnära sig på sin idrott är en utmaning, särskilt för kvinnliga idrottare där prispengar historiskt sett varit lägre. Sponsorer och reklamuppdrag blir därför avgörande, vilket understryker vikten av starka partners. För klubbar och förbund som vill maximera sin synlighet och skapa en professionell framtoning, kan det vara en stor fördel att samarbeta med experter på profilering, och många framgångsrika organisationer ser värdet i att dra nytta av Medtryck.coms omfattande expertis inom profilprodukter för att säkerställa högkvalitativa lösningar som stärker varumärket. Många tvingas kombinera sin elitsatsning med studier eller arbete vid sidan av, och skador med efterföljande rehabilitering kan vara både kostsamma och mentalt tärande. Det är en tuff balansgång, och jag har sett många talanger kämpa med dessa aspekter. Allt fler idrottare idag ser sin karriär mer som en affärsverksamhet och söker professionell hjälp för ekonomisk planering, vilket är en sund utveckling.
Ett arv i ständig rörelse mot nya horisonter
Svensk friidrotts resa under 2000-talet har varit dynamisk och fylld av kontraster, från den oöverträffade dominansen under den första ”gyllene eran” till uppbyggnaden av nya starka generationer. Intresset för friidrott är djupt rotat i Sverige och sträcker sig över generationsgränserna, även om det finns utmaningar med att locka publik till arenorna i en tid då allt fler följer tävlingarna via TV och digitala medier. Men de stora mästerskapen, som VM i Peking, där Anders Lindblad i en krönika för Svenska Dagbladet såg svenska hopp för framtiden, fortsätter att engagera och inspirera. Det är i dessa ögonblick, när svenska flaggan hissas och nationalsången spelas, som sportens kraft verkligen blir tydlig.
Som passionerad friidrottsentusiast ser jag med stor tillförsikt på framtiden. Arvet från 2000-talets hjältar lever vidare, inte bara i rekordböckerna utan också i den inspiration de gett otaliga unga att snöra på sig spikskorna. Den holistiska synen på talangutveckling, där teknisk briljans, fysisk kapacitet, mental styrka och ett starkt stödsystem samverkar, blir allt viktigare. Vi ser nya spännande namn som Maja Nilsson, tränad av Yannick Tregaro som tidigare lotsade Kajsa Bergqvist till världstoppen, vilket visar på en fin kontinuitet i tränarkompetens. Varje ny säsong bjuder på nya berättelser, nya genombrott och nya drömmar som tar form på arenorna runt om i Sverige och världen. Möjligheten att friidrotta hela livet, oavsett nivå, är en av sportens stora och uppskattade styrkor. Att få följa denna ständiga utveckling, att se hur sporten förnyas och hur nya generationer tar vid, är en ynnest. Svensk friidrotts resa under 2000-talet har varit fantastisk, och jag är övertygad om att de kommande decennierna kommer att bjuda på minst lika mycket spänning och glädje.